Här om dagen (27 februari 2015) läste jag i DN en intervju med Ava DuVernay, regissören till filmen ”Selma”, en film om Martin Luther King. Hon berättade att hon blivit tvungen att skriva om  Martin Luther Kings kända tal för att få ha med dem i filmen, eftersom rättigheterna till de autentiska talen hade köpts upp av Steven Spielberg och Warner Brothers!

Jag blir alldeles… stum. Att Martin Luther Kings ord kan ÄGAS av ett filmbolag???

Och i musikvärlden är det tvärtom. Numera säljs just inga CD-skivor, utan istället finns musiken på Spotify. Så jag trodde att när man lyssnar på Spotify, då får artisten ersättning. Nu vet jag : så är det kanske i teorin, men i praktiken är det nästan tvärtom.
För att ens musik ska hamna på Spotify måste man anlita ett företag som lägger ut den, mot en avgift på flera hundra kronor. När sedan någon lyssnar på en sång via Spotify genereras en royalty på ca 5 öre. Denna royalty betalas ut – inte till artisten utan till företaget som lagt ut musiken, i en klumpsumma för all musik som det företaget lagt ut. Företaget ska därefter själv betala ut ersättningen till varje artist – med avdrag för administrationskostnader.
I praktiken är Spotify alltså för de flesta artister mera ett sätt att betala för att få tillhandahålla sin musik gratis, om man inte är mycket känd.

Jag blir så arg. I grunden omfattar jag inte alls hela tanken med äganderätt till melodier, tankar eller gemensamt kulturgods. Men så har vi skapat en värld där sådant är möjligt. Där människor kan förbjudas att sjunga därför att någon annan äger  sångerna. Och så kan människor berika sig, oftast på sådant som andra människor skapat.

När jag står maktlös inför saker jag inte kan påverka, då försöker jag att vända min uppmärksamhet åt ett annat håll. Jag har ju själv fått så mycket gratis, via t.ex. Wikipedia eller YouTube. Och jag vill ge av det jag fått. Det är ju det som är själva Livets Mening, att få delta i flödet av gåvor, få uppleva glädje, tacksamhet och en känsla av rikedom: jag har något att ge.

Att ge av det man har till världen, vare sig det gäller musik, arbetskraft, tid eller omtanke, det behöver ju inte bli mindre vackert bara därför att det inte är frivilligt. Vårdbiträdet som hjälper den sjuka gamla damen, hon gör det i bästa fall av två skäl: både för att hon bryr sig och  för att hon måste försörja sig. Att det inte är frivilligt fråntar henne inte möjligheten att göra det hon gör med kärlek.

Så vill jag förhålla mig till att ge bort min musik. Det är inte frivilligt, för det är helt enkelt så det går till i musikbranschen idag. Men vad andra människor gör eller inte gör fråntar ju inte mig möjligheten att välja.

Jag vill gärna betrakta min musik som min gåva till världen. Och, om Livet vill ha mig till att hålla på med musik, hoppas på att världen kommer mig till mötes, så att jag får möjlighet att betala min hyra.

Självkostnadspriset för att ge ut den här skivan (dvs studio, musiker, design, ncb-avgifter, tryck…) har varit nästan 100 kr per skiva, oräknat mitt eget arbete. Jag är oändligt tacksam för att Livet gav mig möjlighet att göra det, det har varit en stor investering, av både tid, kraft och resurser.

Min lösning på hela det här dilemmat är Frivilliga Priser. Min musik är en gåva till dig, och om den väcker din lust att ge något i din tur, till mig eller till någon annan, gör det! Inte mer än du kan, och inte mer än du vill, men ge nåt till nån – det blir man glad av!

Vill du lyssna?   Här.

Vill du ladda ner texter och ackord?   Här..

Vill du ge en gåva?   Här.