Den här skivan (precis som allt annat gott, vackert, glädjebringande som vi människor skapar) har blivit till tack vare en hel rad människors goda konstruktiva bemödanden. Här är några:

Stefan Jämtbäck, producent får man väl säga. Inte bara är han själv en mästare på låtskrivande, sång och gitarr, han är också alldeles i en klass för sig när det gäller att få människorna omkring sig att känna att de duger som de är. Som om inte detta vore nog är han sprängfull med roliga musikaliska idéer, och så verkar han känna halva musikSverige, vet Precis vem som borde spela rytm-ägg på den här låten…

Björn Börjeson, studiotrollkarl. Bland tusen knappar, sladdar och obegripliga tekniska mojänger manövrerar han sig fram, och innan man riktigt hunnit fatta vad som skulle hända har han förvandlat det där försöket till något som låter som om det var med på nån skiva eller nåt…

Jonas Sjöblom, musikförgyllare. Med en stor vacker lövad G-klav i trä på dörren till sin innehållsrika studio hemma i garaget. Den enda trummisen jag träffat som med glädje och entusiasm tar sig an uppgiften att lägga på trummor i efterhand på ett ljudspår lika rytmiskt som om det var fråga om högläsning av en samling klassiska noveller.

Jonas Breberg, en naturlig del av sin fiol. Den delen av fiolen som liksom skickar upp tonerna i luften, får dem att sväva omkring där och så lägger de sig som vackra sidenklänningar på sångerna, får en att se skönhet som man inte hade en aning om att man kunde finna där.

Johan Lindbom, som lade på kontrabas en dag när jag själv inte kunde vara med i studion. Och sen var jag på konsert några veckor senare, och såg en sån där fantastisk basist som satt där och liksom utgjorde rotsystemet i hela orkestern, det som när och bär alltihop, utan att göra mycket väsen av sig. Och jag sände en tacksamhetens tanke till han som gjort detta för mig. Tills jag plötsligt insåg att det måste ju vara han som satt där! Och så fick jag våga mig fram och presentera mig…

Robert Öberg, gitarr. Som bara smyger in där i sin svarta mössa och blir ett med det han gör. Med en magisk förmåga att översätta mina dunkla aningar till konkreta gitarrackord. Ja, härligt! Ja, det provar vi! Skulle man kunna göra det lite mer liksom sådär… tjokadofs? OK. Såhär menar du? Yesss!
– Haha, du har lett oavbrutet sedan i morse, sade Stefan till mig efter studiodagen med Robert.

Roland Hamlin, min kurskamrat på kursen i kommunikation och andlig fördjupning, med språkskrädderi, samhällsutveckling och eldsjälavård som livsuppgift. Roland, som är en verklig förebild för mig när det gäller att kombinera ett frihetligt tänkande med ett gott förhållande till normer och regler, han skrev en vacker dag ett mail till mig: Du, den där sången du skrivit, den inspirerade mig, och nu har jag skrivit en sonett på samma tema. Den kan du ju tonsätta om du vill.
Och så har han alltså tagit till sitt hjärta min helt vildvuxna text ”Programförklaring”, där det inte finns ett enda rim så långt ögat når, alla rader är typ olika långa och hela texten är alldeles obstinat och oborstad, och klätt samma frihetslängtan i lite andra kläder bara: Sonett, Shakespeares favoritversmått. Ett versmått, det är en uppsättning skrivregler där varenda stavelse, varenda betoning och vartenda rim är exakt bestämda i förväg, så att man får presentera sitt budskap som i en vacker handgjord ask med ett sirligt monogram på locket.
Tänk att det faktiskt inte behöver vara Antingen Eller! Att Livet bjuder oss både på vildvuxna martallar och vackra askar. Och att det är precis som det ska vara .

Hanus Johansen, en av Färöarnas mest kända vissångare, och min gamla ungdomskärlek. Genom åren har vi sjungit, skrivit, älskat, bråkat, skrattat, turnerat, jagat björn och hittat foten av regnbågen, lämnat varann för alltid ett antal gånger men vad hjälpte det. Jag frågade om han kunde tänka sig att vara med – som jag ser det är sångernas värld ofta minst lika verklig som den här. En värld där de där tvåtusen kilometrarna som ligger emellan förvandlas till en betydelselös bagatell.

Anders Fogelberg, min mecenat, välgörare och livskamrat under tiden skivan kom till. Förutom massor av kärlek, delad vardag, praktiskt fungerande, samsyn om vad som är Riktigt Viktigt och en orubblig tro på mig när jag själv tappade den har han bidragit med de flesta av bilderna: till skivomslaget, till hemsidan, till YouTubeklippen, till mitt PR-material.

Ana Gaines, som designat omslaget och själva skivan. Jag har nog, är jag rädd, varit ett ganska besvärligt lärospån för henne, i både tålamod och tankeläsning. Att veta vad man inte vill är liksom inte detsamma som att veta vad man vill. Och av alla dessa icke-glimtar har Ana lyckats mejsla fram precis den grafiska dräkt som jag själv inte hade en aning om var precis den jag alltid önskat mig!